Slänger upp en gammal text ifrån gymnasiet, för att få folks idér i rullning. Håll mig inte skyldig för texter skrivna för flera år sedan ;)
---
Existentialism är något som man, förmodligen först och främst på grund utav Sean Paul Sartre förknippar med Ateism, där han talar om hur människan är en varelse som är helt lämnad till sitt öde i en värld utan Gud, likt skådespelare tvingade att stå på en scen utan att ha fått ett manus. Men man får inte glömma att en stor del utav hans individualistiska lära kommer en djupt religiösa person, dansken Sören Kierkegaard. Och idén med texten är just att hafsigt förklara en del av hans tankar, och varför de kanske känns mer relevanta idag än när de först skrevs, men även för att alla personer bör läsa Kierkegaard.
Sören Kierkegaard, människan som förmodligen kan spåras till att vara den första personen som utpräglade en djupt existentialistisk filosofi och vars kritik utav den Hegelianska världsåskådnings betydelselöshet för den enskilda individen satte ett nytt spår för Europeiskt tänkande, var en djup kristen person.
Hans syn på kristendomen var på sin tid unikt eftersom det efterfrågade en närhet till Gud som han ansåg hade försvunnits hos den auktoritära roll som kyrkan spelade, som fortfarande hade allt vad andlighet hette i Danmark i ett järngrepp. Detta gjorde att personer som kallade sig kristen mycket väll gick till kyrkan varje söndag samtidigt som det fanns något som saknade hos dom. Han såg ett beteende som hade automatiserats utan att det fanns speciellt mycket tanke bakom det. Det han var ute efter var ett intensivt förhållande med Gud, något som på ett eller annat sätt skulle kunna separera någon som går till kyrkan varje söndag ifrån någon som djupt och heligt levde för Jesus Kristus, en längtan till ett förhållande som kändes autentiskt. Han ställer sig frågan; om alla är kristna, är inte då ingen kristen? Med andra ord, hur ska man kunna urskilja sig själv och sitt endamål, när just det abnormala har blevit normen? När det som ska vara något djut och viktigt blevit banalt och verkingslöst?
Han beskriver även utvecklingen av individens själsliv som stegvis, precis så samma sätt som Hegel föreställde sig världshistorien som ”utvecklandet utav världsandens medvetande” där tes och konfronterande antites slutade i en syntes. Kierkegaard driver med denna idé, och utvecklade en kristen existentialistisk dialektik, där individen själv är i fokus för de konflikter som uppkommer under en persons liv, där individens konflikter slutar i uppkomsten av en helt ny livsstil som finns att välja.
Den estetiska människan är en lycksökande hedosit, vars livsåskådning helt och hållet är baserat på strävan efter njutning och tillfredställelse. Det betyder dock inte att det är en vulgär livsstil, utan kan handla om att man uppskattar någonting man finner vackert och att man låter detta får företräde framför andra saker. Vare sig det handlar om en hopplös romantiker eller en matematiker som ser skönheten i en formel så passa de ändå in på den estetiska fasens profil. Men när det kommer till valet om att agera i världen runt omkring henne, att ta ansvar för sina handlingar, så väljer hon att avstå ifrån allt detta, då ansvar i sig skulle kunna tynga ner henne och i värsta fall tillintetgöra hennes lycka.
Här skulle vi, bland kristna personer, finna de personer som väljer att följa herren Jesus Kristus för att undkomma att evig brinna i helvetet. Inte för att de finner det något speciellt med att vara kristen, utan bara för att vara på den säkra sidan och undkomma lidelse. Dessa är knappast de personer som man skulle kalla för autentiska kristna, och det är en utav anledningarna till att Kierkegaard personligen, utan att fördomma då alla människor själva har egenskaperna att bestämma, fortfarande väljer bort detta.
Detta kan gämnföras med Schopenhauers syn på människan, som små varelser som är fångda i vår längtan efter nästa stora ting, även om han personligen skulle säga att det visst finns en skilnad mellan det vulgära och vackra, där konsten är det enda som kan fungera som bromskloss, stanna upp för en stund och bara vara, i vår hunger efter nästa estetiska måltid.. Dock så är detta liv i längden dömt att misslyckas, då målet med absolut tillfredställelse är ouppnåeligt, och det kommer hur man än bär sig åt att det slutar med att man blir uttråkad. Så fort man letar efter njutning, så kommer man att tillfredställa detta behov, men man hoppas även ifrån denna tillfredställelse till ett nytt begär efter njutning. Letar man hela tiden efter något som man ska hitta njutning hos, så kommer det med tiden att bli tråkigt. Ungefär så som en alkoholist behöver mer och mer alkohol för att få samma rus som man fick första gången. Vilket gör att personer som lever ett sådant liv för eller senare kommer att finna sig själv i en kris där man bara kommer att finna två sätt att lösa konflikten; självmord eller en övergång till den etiska livsstilen.
Den andra fasen är den etiska fasen. Den största skillnaden mellan den estetiska fasen och den etiska är att det är denna som för första börjar ta ansvar över sitt liv. Det handlar om plikter som man anses nödvändiga och rationella, och först nu börjar individen beröras angående vad som menas med att leva ett liv som är ”rätt”.
Ett bra exempel på detta beteende är Sokrates. Han var inte en person som nödvändigtvist var ute efter att vilja det bästa åt hans medmänniskor, utan han hade vissa principer som han valde att följa, något han följda med en passion; inte ens när han dömdes till döden så var det något som han stred emot, eftersom han hans passion för sina åsikter för honom var stark nog för att konkurrera ut själva livet. Rationalitet är även något som utmärker den etiska fasen. Kierkegaard ville tala för att bl.a Kant visade oss att man kan vara rationell när man diskuterar etik, det finns sätt att kunna sätta ut regler för hur man bör leva, och man borde ifrågasätta om detta inte är själva grunden i våran etik, och så vidare.
Om man ska hitta en typisk person som anses sig kristen, så kommer denna förmodligen med största sannolikhet kalla sin tro för rationell, och väldigt etiskt, där man lägger upp diverse rationella argument för varför Gud existerar. Det är dessa personer som säger att etik inte alls är möjligt utan att Gud finns; livets spelregler kräver en skapare, precis som allt annat. Dessa är dock precis som de estetiska inte värda att kallas för autentiska kristna.
Rationalitet är dock för den etiska livsstilen ett dubbeleggat svärd; etik i sig är något som kan ses som rationellt, men det finns inget rationellt beslut bakom att välja att följa etiken. Även om det skulle visa sig att det finns etiska riktlinjer som är helt och hållet objektiva, så finns det ingenting som säger att vi borde följa de.
Det största problemet med den etiska fasen är att den kommer leda till en känsla av hopplöshet. Det spelar ingen roll hur mycket man gör för att hjälpa världen, i slutänden så är det väldigt få personer som verkligen kan göra någon större skillnad på egen hand, vilket leder till att behovet för den etiska att kunna fullfölja sin passion ägnad åt rationalitet och rättvisa bränner ut människor. Och om inte det skulle vara nog, så måste man ställa sig till att det bara är en tidsfråga tills universum’s värmedöd. Man orkar helt enkelt inte med längre, och en kris ny uppstår.
Likt handlingen man gjorde när man tog hoppet ifrån det estetiska till det etiska, så finns det ännu mindre rationalitet när man väljer det sista steget, det religiösa. Man behöver inte vara kristen för att vara en etisk person, även om många personer säkerligen skulle kalla sig både kristna och etiska; det finns få kristna som skulle kalla sig icke etiska. Dock så är det omöjligt att ha ett autentiskt förhållande med Gud om man är etiskt.
Kierkegaard använder sig utav historien om Abraham för att beskriva detta. Abraham blir tillsagt av Gud att han måste ha ihjäl sin enda son som offer, och sätter honom i ett dilemma. Det han ska göra är på alla sätt och vis oetiskt och orationellt, men det är Guds vilja.
Han väljer att fullfölja Guds vilja, och Gud räddar hans son i slutet, men det lyfter upp precis hur paradoxalt förhållandet med Gud är.
Och världen är paradoxalt uppbyggt, och Gud den största av dem alla. Ta bara problemet med ondska, eller fri vilja. Letar man efter rationaliteten bakom rationaliteten i sig så kommer man att bli besviken. Dock så ska den autentiska kristna personen, som nu har uppnått det religiösa stadiet, bara släppa allt, och helhjärtat bestämma slänga sig ut i Guds hand och åt Guds öde, och svepa in sig i guds kärlek och mysterium för att befria sig ifrån alla de övriga kriserna.
Det är endast i och med att acceptera det absurda som man kan acceptera världen, och Guds plats i den. Som person så måste man likt en rebell revoltera emot det absurda som ligger i att välja livet i sig, emot att till exempel ställa sig själv emot att begå självmord; inte för att livet i sig har en mening, utan för att det i och med är en omöjlig dröm som man tror på och accepterar, är medveten om hur världen ser ut, och fortfarande gör det.
Den autentiska personen är förmodligen också en väldigt ensam person om att vara medveten om sin egen position; om personen i sig skulle utse sig själv som autentisk kristen, så skulle detta vara för en bakomliggande orsak, och igenom att använda kristendomen så kommer ett verktyg så undermineras den autentiska rollen. Till sist så finner den autentiska kristna sin egen essens i själva relationen mellan sig själv och Gud; detta är det enda som egentligen har någon betydelse, och det är i och med detta som individens identitet framkommer.
Dock så ser världen idag inte alls ut så som den gjorde när Kierkegaard skrev sina tankar kring kristendomen och dess teologiska frågor. Man talar idag om att vi lever i en postmodern värld, lustigt nog som efterträdare åt den existentialism som Kierkegaard skapade. Och utifrån Kierkegaards kritik som på sin tid främst var riktad emot den kristna kyrkan och Hegel, så finns det problematik är mer i tiden.
Ett tydligt tecken för det postmoderna, och detta är i den meningen som främst Baudrillard ser på det, är avsaknaden av en enda historia som kan kallas frambringare av sanning. Både kristendomen och Hegel ville beskriva världen igenom en enda historia. Men i det postmoderna samhället så är det hela tiden flera världsbilder som tävlar med varandra, utan att någon av dom skulle vara med påverkad av verkligheten än vad de skulle vara beroende utav diverse maktstrukturer och humanitära faktorer. Idén om absolut sanning försvinner i molnet av alla diskutioner runt omkring. Problemet är inte i vad sanningen, utan talaren.
Men att man över huvud taget skulle acceptera kristendomen för att det vara den enda historien är i sig som kan kallas sann skulle vara ett tecken på att man befinner sig inom den etiska livsstilen; två sanningar som säger olika saker är inga problem om det leder till en enda stor sanning bakom det, men problemet med kristendomen är att det inte alltid stämmer överens med till exempel naturvetenskapen. Inte för att det är relevant för den autentiska kristna, men det är ett sätt att se vilka som är etiska.
Ett annat tecken på det postmoderna samhället är att identiteter är fragmentiska. De är instabila, och ständigt förändrande. Det är här som kristendomen kommer in. Detta gäller såväl personer som sociala tillhörigheter. Nyandlighet är ett bra exempel på detta; det saknas ett stabilt center och istället så presenteras det ett smörgåsbord där man kan välja att vraka mellan diverse spirituella objekt och kristaller som man kan använda, där alla användnings områden är relativa; det finns ingenting som bleka stenar inte kan bota hos själen så länge man har bestämma sig för vart man ska placera dom.
Detta reflekteras i sin tur användarnas identiteter (om det ordet egentligen fortfarande har en mening); ena dagen kan den postmoderna människan vara fixerad av rökelse för att en andra helt och hållet ägna sig åt ureuropeisk paganism. Allt detta för att tillfredställa sina behov att kunna uppfylla sin längtan efter andlighet, där det i realiteten bara leder till det liv som den estetiska människan lever.
Detta leder i sin tur till den konsumtionskultur som regerar i det postmoderna samhället. Det är inte billigt att köpa på sig blängande stenar i diverse färger så länge de säljs under ett vist namn, och det är i sin tur för att kunna uppfylla ett behov hos dem. Även saker som att handla Secoun Hand blir en fråga om att just konsumera produkter, även om avseendet bakom det har förändrats. Just handlandet är något som uppmuntras i dessa dagar då vi utan tvekan uppmuntras i en tid då vi bombarderas av reklam. Den kultur som Kierkegaard fortfarande levde i hade fokusering på att man skulle producera saker, en viktig detalj som kommer att nämnas mer senare, medan dagens kultur ligger i konsumtion. Detta underminerar hela relationen med Gud, eftersom det har gått ifrån något som ska skapas till något som ska konsumeras. Religioner blir saker som ska slukas, nästan bokstavligt talat. Bara idén om att man inte ska konsumera för att sedan konsumera ännu mera känns främmande och är ännu ett exempel på hur den estetiska människan frodas idag.
Dock så är det största problemet med ett autentiskt förhållande att religionen i mitten av allt detta trivialiseras. Allt trivialiseras. Det spelar ingen roll vad man talar om. Nihilismen knackar på ytterdörren, när vi accepterar att saker och ting inte spelar roll för oss. Politik idag är en popularitetstävling där snubben med bäst PR förmodligen vinner. Man vill inte läsa långa böker; man ber om en mainmap istället. Etik idag får lätt kommentaren ”allting är relativt”. Nyandligheten är en lattjo grej. Gud med.
Med detta i åtanke, kan man verkligen säga att religionsfriheten idag är friare? Problemet med det etiska stadiet var att man inte hela tiden hade förmågan att kunna uppfylla denna lycka; något som idag inte är ett problem alls med dagens produktionsnivå, och naturvetenskapen idag kan ge rationaliteten ett nytt ansikte då psykologi ger vårt etiska beteende ett helt nytt ansikte. Men hur ska man kunna vara autentisk? Kvävs inte bokstavligt talat chanserna för ett autentiskt förhållande om det inte finns en bakomliggande kris bakom det?
Idén kan låta konstig, men om man föreställer sig detta; ta ifrån en snickrare hans verktyg. Är det då inte absurd att be honom göra sitt arbete? Det kanske inte är mer än att acceptera, att I det postmoderna samhället så försvinner detta autentiska förhållande till Gud i och med att den enda chansen att ha en är igenom marknadsföring, för att kunna få kunskap om Gud, men i vilket det blir ett verktyg, som i sin tur underminerar det autentiska i det hela.
Den individuella människan som formar en essensen i sin ödmjukhet och hemlighetsmakeri får ingen chans när vi kastas ut i ett samhälle som omöjliggör detta, i ett samhälle som hela tiden stressar på att den etiska människan, själva urstadiet i den själsliga utvecklingen, inte har någon anledning som helst att ifrågasätta sin existens utan snarare uppmanas att fortsättas. Med andra ord så lever vi i en tid där det är så gott som omöjligt att förvänta sig att någon ska ha en autentisk relation med Gud.
Till sist; I det postmoderna tillståndet försvinner människan och Gud bland uttryck och produkter. Ironiskt nog i ett samhälle som har dessa problem plus de som Kierkegaard ifrån början kritiserade. Och hur stor idé är det att ens tala om ett autentiskt förhållande till Gud, om det inte längre finns individer åt det, då individer också håller på att bli produkter; människans historia kan sammanfattas som strävan efter kapital för att kunna ge oss själva så mycket fritid som möjligt, men samma medel som användes för att kunna ge oss den fritiden börjar nu även på allvar konsumera den.
Inte uttnyttjade på det sätt Marx tänkte sig, utan snarare människor vars livsstil tillåts implodera om, och om, och om igen.
